Idag har jag lurat på många ting och på vägen till bussen i morse kom jag på att jag kommit in i en ny stads-fas. Ni vet, när man varit tillräckligt länge på en plats att folk känner igen och hejjar på en, och att man ler och hejjar tillbaka. Inte för att man måste, utan för att man brukar ses eller för att man råkat samman vid något tillfälle tidigare och att det känns helt naturligt att hälsa. Till exempel, idag sprang en medelålders coop-stammis förbi mig (stressad till bussen) och vinkade godmorgon. Annat expempel där jag brukar ställa mig och vänta på bussen, brukar även en yngre kille vänta... Idag sågs vi på helt annan plats men nickade ändå hej till varandra. De där små tingen gör en ny stad lite mer bekant och hemma. 

Bussen jag åkte med till jobbet idag var av mycket äldre modell och jag undrade.... var folk mindre förr eller behövde de också vika benen dubbelt för att få plats mellan sätena? och hur bekvämt var det egentligen för långa och tjocka att resa i den bussen när jag, som är ganska liten, fick smått klaustrofobiska känslor. dessutom var det omöjligt för mig att ta min rutinmässiga morgon-power-nap eftersom bussdesignern totalt dissat nackstöd. och btw, jag lider med sannolikhet av sociofili.




Nu ska jag fånga
nattsömnen och
ladda
för imorgon.
godnatt.



Foto: www.l-litesomdu.blogspot.com